Oss pappor emellan

Posted on av FC

I förra veckan så deltog jag i en diskussion på Instagram angående förslaget att det ska bli ytterligare en pappamånad. Diskussionen gled in på bristen på nätverk för pappor. Om man tittar på hur mycket det finns för mammor som har forum, Facebook-grupper, ett flertal tidningar och massa mer kanaler och jämför det med hur det ser ut för pappor så är det väldigt dåligt på pappasidan. Varför är det så? Är vi pappor så dåliga på att nätverka? Enligt egen erfarenhet från arbetslivet i en mansdominerad yrkesvärld så är vi män grymma på att nätverka och skapa nya kontakter. Varför är vi inte lika duktiga i vår papparoll?Är det så att vi män nätverkar på jobbet och kvinnor på fritiden? Eller är det så att majoriteten av oss män helt enkelt inte är tillräckligt intresserade av att nätverka när det gäller våra barn?

Tittar man på de renodlade pappatidningar som finns så är det knappt nån. Det fanns en tidning som hette Pappa Magazine men den är numera nedlagd. Den var inte heller i mitt tycke särskilt bra eller särskilt fokuserad på pappa/barn-relationen utan mer på att framhäva pappor. Till exempel så har avsaknaden av barn i tidningen uppmärksammats på ett flertal ställen, bland annat här: http://www.aftonbladet.se/wendela/kronikorer/asaerlandsson/article15638139.ab

Babydays är en annan tidning som startades för några år sedan. Mig veterligen så finns den inte längre heller, jag har iallafall inte lyckats få tag i och kunna läsa den och deras hemsida säger inget alls om vad läget är idag.

Jag har även läst en mängd pappabloggar och det som slår mig är att de flesta är rätt intetsägande och inte pratar om saker som att dela föräldraledigheten lika eller hur ska vi göra för att vara en jämställd förälder. De flesta är en ”idag gjorde vi det här, igår så började mitt barn krypa” och så vidare. Inget fel med det egentligen men jag skulle gärna se fler argumenterande bloggar som funderar kring frågor som jämställdhet, vad är en bra pappa, hur gör vi för att fler pappor ska ta ut föräldraledighet och så vidare. Jag inser att jag kastar sten i glashus då jag själv är en pappabloggare men ändå.

Om någon har tips på sådana bloggar som jag eftersöker så tar jag gärna emot tips!

Straffet att vara hemma med barnen

Posted on av FC

Jag läste den här artikeln på DN.se för några dagar sen: http://www.dn.se/ledare/huvudledare/lat-pappa-vara-hemma/ 

Den handlar om att det är en bestraffning att vara hemma med sina barn och den största bestraffningen drabbar alla fäder som är hemma som då inte har samma möjligheter att göra karriär, bli befordrade etc. Artikeln har vissa bra poänger men jag tycker det är så tråkigt och värdelöst att den ska fokusera på att det ska vara negativt att vara hemma med sina barn och särskilt om man är man. Det enda det gör är att motarbeta viljan hos män att vara föräldralediga och ge dessa män argument för att strunta i att vara hemma. Återigen som i de flesta sammanhang så är fokus på männen. Kvinnor som systematiskt diskrimineras överallt och särskilt i arbetslivet hamnar än en gång i skymundan. Argumenten som används är också att det är skadligt för karriären att vara hemma med sina barn. Vem har bestämt att det är jobbet och ens karriär som är det viktigaste i livet? Jag tycker synd om de människor som har jobbet som det viktigaste i sina liv för då måste man ha ett väldigt tråkigt liv i övrigt. Jag tycker själv om att jobba mycket men min familj är ändå viktigare än jobbet. Just det tror jag många glömmer och för dessa människor tror jag det är ännu viktigare att vara hemma med sina barn och få tid att reflektera över sin situation och se att det finns annat i livet än att bara jobba.

Sen så kommer vi till kommentarerna…. Det finns idag två kommentarer till den här artikeln och jag vet inte var jag ska börja riktigt. Det här är den första:

Skärmavbild 2015-03-23 kl. 11.21.32

 

Ok, kvinnor måste alltså vara hemma med barnen för annars får vi dumma barn? Vi måste också ta hänsyn till vilka jobb som män respektive kvinnor är anpassade för. Vilka är det? Vem bestämmer det? Hur kommer man fram till om ett nytt jobb är passande för en kvinna eller en man? Ren jävla idioti!

Nästa kommentar:

Skärmavbild 2015-03-23 kl. 11.28.15

 

Den här kommentaren är ju ännu värre. Män kan alltså inte vara hemma för då blir man arbetslös och då har vi snart inga företag kvar, kvinnor klarar tydligen inte av att driva företag. Det gäller att prioritera = kvinnor ska vara hemma med barnen och män ska jobba. Hela den här kommentaren stinker av äckligt kvinnoförakt. Snacka om vit kränkt man i sitt esse!

Ungj**lar! Eller?

Posted on av FC

Det har varit ett tag sen jag skrev något. Dels har det varit sportlov och jag kan väl inte direkt säga att jag sportade hela veckan men vi hade iallafall tid att umgås hela familjen och även tid att dela upp oss och ge framförallt äldsta sonen egen tid med oss. Vi hann också med att ha barnvakt och käka på Hearts och fick sovmorgon, yay! Jag klämde även in en festival då jag drog till Umeå för House of Metal, vilket var riktigt jäkla bra och välbehövligt vilket jag återkommer till. Det kommer också ske lite förändringar för mig personligen som har tagit stor del av min tid så det har inte riktigt hunnits med att skriva något. För er som är oroligt lagda så kan jag berätta att det är positiva förändringar, så bara bra grejer! Vad det är vill/kan jag inte riktigt berätta än.

Det här med att vara förälder är ju inte alltid världens roligaste grej och det är inte alltid så här: 

Ofta är det snarare så här: 

GUBBGNÄLLSVARNING

Jag tyckte att det var sjukt skönt att vara borta en helg från ungarna och känna att jag kunde göra vad jag ville och när jag ville utan att behöva ta hänsyn till blöjbyten, mellisar, tupplurar och kliva upp svintidigt för att nån står på mitt ansikte samtidigt som en annan kör bodyslams i pungen på mig. Jag älskar mina barn men ibland så är det inte så roligt helt enkelt. Det känns mer som ett slaveri än som något härligt och underbart liksom. Då är det skönt att kunna få sakna dom lite och få upp suget igen och det var precis vad som hände när jag åkte iväg. Jag hade sjukt skoj med mina polare och såg en massa bra band samtidigt som jag saknade barnen och verkligen såg fram emot att komma hem igen.

Just nu är det en rätt jobbig tid kan jag tycka när det gäller barnen. Ena tvillingen rycker och sliter i allt, drar ner saker, fattar inte när man säger till och bara fortsätter, drar i kablar, försöker krypa ner i toastolen och så vidare. Den andra tvillingen är världens drama queen och väldigt närhetstörstande och vill sitta i famnen hela tiden. Som grädde på moset så har vi treåringen som bara gör saker som han vill göra. 98% av de saker jag vill att han ska göra vill inte han så det är bra bensin för konflikter kan man säga. Han kan jag iallafall diskutera med, det är ju svårare med twinsen. Deras beteenden är ju egentligen inte något konstigt utan helt normalt. Det känns bara väldigt mycket att ha allt detta samtidigt som jag ska försöka få något gjort för egen del. Och det kanske är där skon klämmer. Jag behöver acceptera att jag får vänta med vissa saker för egen del då det inte riktigt finns tid för det nu och det är något som jag har lite svårt för. Vänta är inte riktigt min grej. Slut på gnället!

Några intressanta reflektioner runt mitt eget beteende när situationen är som den är har jag kommit fram till. Dessa är ju långt ifrån smickrande för mig själv och vissa saker känns väldigt småaktiga men det kanske finns fler som beter sig så här i samma situation (hoppas jag iallafall!)

  • Dålig engelska. Äldsta sonen tittar mycket på engelska barnramsor och klipp på YouTube. När jag är irriterad på honom och vi har en konflikt så kan jag irritera mig på hans dåliga engelska. Alltså, seriöst! Han är tre år gammal! Han kan räkna till tio och kan nästan hela alfabetet på engelska. Det kunde jag knappast själv när jag var tre.
  • Tvillingarnas kladdande när vi äter. Jag har generellt svårt för kladdande och spill just när man äter. Min tolerans för detta är något högre när det gäller barnen men den senaste tiden så har jag haft svårt att acceptera att dom håller på och kladdar och undersöker maten. Hur svårt ska det vara, kan man inte äta ordentligt utan att kladda?! Måste ni slänga maten på golvet hela tiden?! Jag är så löjlig att det är snudd på skrattretande.
  • När saker tar lång tid. Hur länge är lång tid? Hur långt är ett snöre? Jag retar mig alltså på att barnen tar lång tid på sig att klä på sig eller när dom ska gå uppför trappan eller något annat trivialt. Vem är det familjen nästan alltid får vänta på när vi ska iväg? Just det, mig.
  • Att dom inte sover ”nog” länge. Viola brukar vakna några gånger varje natt vilket gör att jag nästan alltid sover i tvillingarnas säng och vaknar där. Då brukar jag vakna av att någon slänger sig över mig med full kraft eller sätter sig på mitt ansikte eller någon annan form av chockuppvaknande. Mitt morgonhumör är inte det bästa, för att uttrycka mig diplomatiskt och jag kan lova att det inte förbättras av att vakna upp på det sättet. Hur svårt ska det vara att väcka mig snällt?! Måste ni kliva upp så jäkla tidigt hela tiden?! Det kanske inte är så konstigt att dom vaknar när dom sovit nästan 12 timmar och särskilt tidigt är det inte heller då dom brukar sova till iallafall halv sju på morgnarna. Jag vet många småbarnsföräldrar som har det värre på den fronten. Orsaken till att jag är trött är inte att dom kliver upp sjukt tidigt utan att jag lagt mig alldeles för sent. Återigen så inser jag att jag själv är orsaken till min egen irritation.

Listan kan göras längre men ni fattar. Det positiva jag kan ta med mig från sättet jag beter mig på är att med lite tid för reflektion så är jag medveten om mitt beteende och försöker göra mitt bästa för att inte reagera på det här sättet. Jag börjar ju bli en gammal hund, frågan är bara om jag kan lära mig att sitta…

Det här med tiden

Posted on av FC

Tiden. Den sak som aldrig riktigt räcker till. Det känns som att jag alltid är några steg efter. Det tar sin tid att ha tre barn och särskilt två stycken mindre som kräver rätt mycket tid och uppmärksamhet. Det ständigt dåliga samvetet gör sig påmint extra mycket när jag är själv med alla tre barnen. Bruno vill att jag ska ägna tid åt honom och det vill jag också men samtidigt så måste jag ha koll på de andra två som röjer för fullt just nu. Det klättras i soffan, rivs ner saker, ramlas och bråkas. Då är det svårt att kunna fokusera på Bruno och ge honom den tid han behöver. Samtidigt som tid ska läggas på barnen så är det andra saker som också behöver läggas tid på. Det ska tvättas, städas, lagas mat, det vore ju trevligt att träffa nån, jag måste kolla en läkartid, jag vill läsa en bok, det vore skoj om jag kunde sätta mig och rita, längesen jag bloggade nu och så vidare. Det känns som att om jag tar mig tid för att göra något av dessa saker så är det alltid något annat som måste strykas från listan för tillfället. Det här är något som jag tycker är väldigt frustrerande men det är också något jag får leva med just nu. Saker och ting blir alltid lättare när ungarna blir äldre. Det är iallafall vad jag intalar mig själv för att acceptera situationen.

En av de första sakerna, om inte den första, som får ta stryk av tidsbristen är relationen med den som man producerat dessa tidstjuvar tillsammans med. Det är svårt att ha tid och ork till att vårda relationen och få tid utan barn men det är jätteviktigt att man får det om det ska fungera. Annars kommer det bara att bli en grogrund för irritation och bråk. Jag förstår att många separerar när barnen är små för det är en jävligt jobbig tid för relationen för att vara ärlig. Däremot kan man få det att funka så tror jag att det är en tid som gör att man blir väldigt stärkt i relationen med sin partner och att få dela dessa underbara små liv med varandra är ju något av det största man kan vara med om. Det är inte bara tiden med barnen som är viktig utan även tiden med varandra.

Män och pappaledigheten

Posted on av FC

Min åsikt är att alla män som har möjligheten ska vara pappalediga. Det ger så otroligt mycket och man kommer sitt barn väldigt nära under den perioden och det är också något som jag tror gör att man bondar inför framtiden. I den bästa av världar så skulle ju alla män vara pappalediga och föräldraledigheten delas 50/50. Tyvärr är det ju inte så och vi har en bit dit. Enligt SCB så är det tre av fyra pappor som tar ut någon form av pappaledighet vilket är en förflyttning åt rätt håll men ändå inte ända fram. I genomsnitt så tar pappor ut 15% av dagarna eller 52 dagar, vilket är alldeles för lite! Jag har pratat om det här med både släkt, vänner, ytliga bekanta och jobbkontakter när det kommit på tal och tycker jag mig höra samma argument om och om igen som ursäkt varför man inte är pappaledig:

”Jag/Vi har inte råd med att jag är pappaledig”
Ok, jag kan kanske köpa att vissa verkligen inte har råd att pappan är hemma om mamman inte arbetar överhuvudtaget eller har väldigt lite inkomst, men dom flesta har råd att vara hemma med sina barn. Det gäller ju i såna fall att anpassa sig efter att ha en lägre inkomst under en viss tid för att istället ha kvalitetstid med sina barn. Den prioriteringen är i mitt tycke väldigt lätt att göra. Vad är det man inte har råd med? Att köpa något som man egentligen inte behöver? Gå på krogen? Ja men skippa det då för några månader när du är hemma med dina barn. Är det så att man inte har råd att vara hemma för att man inte kan leva normalt, det vill säga köpa mat och betala sina räkningar så är man ju redan i deep shit ekonomiskt för det innebär ju att man inte heller kommer klara sig om man blir arbetslös.

”Jag kan inte vara ledig från jobbet, jag är oumbärlig”
Yeah, right! Ingen är oumbärlig på jobbet. Det är många som tror att dom är oumbärliga på jobbet men jobbet går vidare även om man inte är där. Företaget stänger ju inte de gånger man är sjuk så det är business as usual med eller utan en själv. Att vara hemma från jobbet är också bra för en själv för att få ett perspektiv på vad det är man gör. Work to live, not live to work liksom. En annan reflektion: Vad är det som säger att mannens tid på jobbet är mer viktig och mer oumbärlig än kvinnans? Varför ska mannen vara den som har rätt att välja att inte vara föräldraledig?

”Jag skulle inte palla att vara ledig så länge, jag skulle bli så uttråkad”
Verkligen? Du tycker alltså att det är tråkigt att spendera tid med dina barn? Då kanske du inte skulle ha skaffat några barn alls om du inte vill umgås med dom. Du har flera månader på dig att hitta på roliga saker med dina barn, ta tillvara på den tiden och ha skoj tillsammans. Återigen, varför är det mannens privilegium att välja bort att vara föräldraledig på grund av att han är uttråkad? Såna här könsrollsvärderingar från oss män får mig att må illa.

Jag har också insett att det är vanligare att yngre män (40 och neråt i min bekantskapskrets) är pappalediga eller har varit pappalediga med sina barn. Det hoppas jag betyder att det blir vanligare och vanligare och att papporna tar ut mer och mer ledighet. Framtiden får väl utvisa om det är så. Vad gäller äldre män så är det få som överhuvudtaget har varit pappalediga. Då brukar det heta: ”Är det nånting jag ångrar så är det att jag inte var pappaledig.” Den meningen brukar komma efter att jag har berättat min ståndpunkt gällande pappaledigheten. Säg inte till mig att du ångrar dig, säg det till dina barn! Det är du och dina barn som får lida för att du inte varit det, inte jag. Jag har upptäckt att det är många av dom som inte har gett sina barn tillräckligt mycket tid och uppmärksamhet under barnens uppväxt som försöker ta igen det med sina barnbarn. Tips: Det är inte samma sak! Det i sig är ett ämne för ett framtida blogginlägg så nog om det nu.

Det blev hyfsat långt det här men för att sammanfatta: Alla män! Om ni har chansen, var pappalediga med era barn och dela föräldraledigheten 50/50! Det vinner alla på. Du, din sambo och dina barn. Det hjälper också jämställdheten på traven då mammaledighet inte längre påverkar lönebilden negativt för kvinnor. Den negativa påverkan kommer fortsätta tills att vi delar 50/50 på att vara hemma med våra barn.

”Jag ska inte säga nej till mina barn”

Posted on av FC

Innan jag blev pappa så var jag helt säker att ”jag ska inte bli en sån förälder som bara säger nej hela tiden till mina barn. Jag ska ta mig tid till att förklara och prata om saker utan att bara ge ett slentrianmässigt nej.”

ELLER HUR!!!!

Framåtspolning till idag: Nej eller någon variant av det ordet är nog det vanligaste ordet jag yttrar om dagarna. ”Nej, inte klättra där!” ”Nej, du får inte ta fyra bullar.” ”Nej, inte springa i soffan!” och så vidare. Även om intentionerna var goda en gång så är det svårt att leva upp till det målet. I vardagen så ska så mycket hinnas med och göras om dagarna att det helt enkelt inte finns tid till att förklara allt eller hitta alternativ till att säga nej. Även om jag försöker så blir det till slut ett nej. Även en seg norrlänning som mig själv får slut på tålamodet till slut. Det blir särskilt påtagligt med tre barn som var och en ska få sin tid och sin uppmärksamhet. Vad kan man göra då? Ja, att det känns så här är ju en signal på att vi lever en för stressad och fullmatad tillvaro. Se till att vara så närvarande som man kan. Jag behöver inte kolla Facebook eller Instagram under tiden jag leker med mina barn. Det där jobbmailet som ”bara tar nån minut att fixa” kanske inte behöver göras under tiden som jag sitter med mina barn och tittar på Bolibompa. Fokusera på det som är just nu, alltså barnen när man är med barnen och jobbet eller vad det nu är som man måste göra vid ett annat tillfälle. Det tjänar både jag och barnen på.

Farbror doktorn

Posted on av FC

De flesta föräldrar vill ju att deras barn ska växa upp till att vara toleranta och jämställda människor som inte gör någon skillnad på andra människor oavsett hudfärg, kön eller läggning. Hur mycket tid som läggs på just detta i uppfostrandesyfte skiljer från förälder till förälder såklart och vissa tycker det är jätteviktigt att ens barn får en bra och hälsosam värdegrund. Vissa tycker inte att det är lika viktigt och lägger heller inte så mycket tid på det eller har helt enkelt inte tänkt så mycket på det. För vår del i familjen så ser vi det här som något som är mycket viktigt. Jag har alltid sett mig själv som en fördomsfri och öppen människa som inte gör skillnad på ”folk och folk”. Jag har även haft en starkt präglad feministisk livssyn ända sedan jag gick med i Ung Vänster när jag gick i gymnasiet för nästan hundra år sen.

Med tanke på det är det extra irriterande när jag för ett tag sen kom på mig själv med att säga till äldsta sonen: ”Jag ska gå till farbror doktorn.” Vadå farbror?! Jag rättade mig själv snabbt och sa doktorn istället. Det här fick mig att tänka på de saker som vi förmedlar till våra barn, de uttryck som vi använder och som anammas av barnen. Farbror doktorn kommer från mina föräldrar som sagt detta till mig när jag var liten och det knappt fanns några kvinnliga doktorer. Oavsett så är inte det ett uttryck som jag vill använda till mina barn då jag inte vill att könet ska vara viktigt när man pratar om en person. Det ska vara hur personen är eller något som den personen har gjort som är viktigt, inte om det är en kvinna eller man. Likväl som att man inte ska begränsas av sitt kön för att kunna göra vissa saker.

Vad jag ville säga egentligen är väl att jag har insett att det här är en pågående process även för mig. Det är viktigt att jag tänker på hur jag kommunicerar med mina barn och vilka värderingar och uttryck jag lär ut. Det här är ju något som inte blir klart på något sätt utan det blir nog snarare mer och mer påtagligt ju äldre barnen blir och det blir mer diskussioner om saker och ting. Just nu ser jag fram emot det, vi får se vad jag säger i framtiden…

Första året

Posted on av FC

Jag pratade med en polares polare för lite mer än ett år sen om hur det är att ha barn och att vara förälder. Det var innan tvillingarna var födda så jag var enbarnsförälder då. Han hade då för ungefär ett år sen blivit pappa för andra gången. Hans åsikt var att första året är inte så jäkla roligt. Det handlar mest om maintenance liksom. Det är blöjor som ska bytas, ersättning eller välling som ska matas var tredje timme typ, det ska tröstas rätt ofta och det handlar som sagt mest om underhåll. Just då så höll jag inte med och tyckte det var underbart med första året med Bruno och allt som hände. Alla utvecklingsfaser och att se hur den där lilla klumpen utvecklades till att mer och mer bli en person.

Nu däremot är jag beredd att hålla med honom. Det romantiska skimret som fanns med första barnet tycker jag inte alls fanns med nummer 2 och 3. Första året med tvillingarna har känts mest som underhåll och att jag inte har varit så närvarande med storebror som jag borde varit då tvillingarna tagit mycket tid och ork. Självklart har det varit mysiga stunder och det är roligt att se hur dom utvecklas också men det är inte samma sak som det var första gången. Nu är jag mest glad att första året är över och vi har gått in i en period när jag kan kommunicera med dom när talet börjar komma och dom börjar bli mer kommunikativa.

Allt behöver inte vara idylliskt och sockersött hela tiden och det är ok tycker jag. Jag älskar mina barn men dom kan vara satan så jobbiga från tid till annan. DET är ju nåt jag får leva med minst tills dom är vuxna och förmodligen efter det också 🙂

Barn och skyltar

Posted on av FC

”Baby on board”
”Barn i bilen”
”Bebis på väg”

Det finns massa olika varianter och jag har lika svårt för alla. Varför ha en sån skylt på bilen? Känner man ett behov att skylta med att man har barn? Tror folk att det på nåt sätt gör att det är mindre risk för en krock? Det hade ju varit bra om en sån skylt avskräcker andra trafikanter från att krocka med en men det är ju tyvärr inte så. ”Nu jäklar ska jag krocka med bilen framför! Köra in i den riktigt hårt bakifrån! Ah men helvete, en barn i bilen-skylt! Jaja, jag får hitta en annan bil att köra in i.”

Inte riktigt va…